Barn och träning del 1
Martin Janzon, Athletic performance 2011
Den senaste tiden har det varit mycket diskussion om barn och träning, framför allt styrketräning. Tyvärr har ordet styrketräning haft väldigt dålig klang i Sverige, speciellt i samband med barn.
Hur ska barn träna? När kan barn börja ”styrketräna”? Är de säkert?
För att kunna svara på dessa frågor, måste man först definiera vad styrketräning är. Tyvärr finns det ingen koncensus på hur man ska definiera detta. Svårigheten ligger i att det är så många parametrar som är inbakade i ordet styrka.
Ett försök till en definition skulle kunna vara: ”Belastandeträning med uppsåt att stimulera en positiv förändring i den muskulära funktionen”.
Dvs. att all styrketräning inte syftar till att bli så stark som möjligt. Oftast förknippas det med stora muskelbyggare eller tyngdlyftare, vilket har bidragit till en negativ inställning.
Många drar öronen åt sig när man nämner styrketräning och barn i samma mening. Men om styrketräning = belastande träning så tror jag att man kan bli mer lyhörd.
Titta på när dina barn tränar. Troligtvis springer de, skuttar, hoppar från plintar, bär vandra på ryggen osv. Ställ dig då frågan, vad är skillnaden med att bära en kompis på ryggen och att ha en stång på ryggen?
Att hoppa från en plint och landa på golvet ställer extremt stora krav på muskulaturen.
Rent belastningsmässigt så väger kompisen betydligt mer än vad stången med vikter skulle göra för ett barn.
Rent biomekaniskt och säkerhetsmässigt är det bättre att ha ett ”icke rörligt” föremål på ryggen, än att ha en kompis som slänger omkring som du som utövare inte har någon kontroll på.
Sen så behöver inte styrketräning utföras med stänger, hantlar osv. Rent faktiskt så ska man först kunna kontrollera sin egen kropp (armhävningar m.m.) innan man börjar med externa belastningar. Vilket återigen för till basala rörelsemönster som vi kommer inpå längre ner i artikeln. En armhävning är ju faktiskt inget annat än en ”knuff”/press, bara att vi ”knuffar”/pressar vår egen kropp.
En annan sak man måste skilja på är vad vetenskapen säger och vad erfarenheten/verkligheten säger.
Vetenskapen säger att det är säkert för barn från 7 års ålder att börja träna styrketräning med lätta vikter med fokus på teknik och med övervakning av kompetenta tränare.
Vad säger verkligheten? Tänk tillbaka själva på när ni var sju år. Hur länge kunde ni koncentrera er, ta instruktioner och utföra vissa saker i grupp utan att börja fokusera på annat?
Vilken sjuåring vill utföra benböj, armhävningar m.m. på beställning under tråkiga former och nöta en enformig rörelse om och om igen?
En sjuåring ska springa, hoppa, rulla, krypa, skutta, kasta, sparka, slå och fånga bollar m.m. i en ”lagom” planerad och kontrollerad miljö. D.v.s., kontrollerad stimulerande träning som utvecklar den motoriska utvecklingen på ett sätt som barnen uppskattar.
Dessa egenskaper är av största vikt att vi utvecklar som unga, för många av dem kan vi aldrig mer träna upp när vi kommer upp i åldrarna.
En av de största auktoriteterna vad gäller barn och träning i Sverige är Michail Tonkonogi, han säger:
”… man lär sig 90 % av alla rörelser man någonsin kommer använda sig av under sitt liv före 11 års ålder. I praktiken innebär det att det man inte har lärt sig som barn kommer man aldrig att kunna lära sig riktigt bra”
TPI- Titliest performance institute, som sysslar med golf, har satsat mycket på just barn och deras utveckling. De har något de kallar för The Cyclone Zone, vilket just syftar till att stimulera och utveckla basala rörelsemönster innan man går vidare i utvecklingen (www.mytpijpc.com ). Andra riktlinjer för utveckling i olika stadier är LTAD som förespråkas av Istvan Balyiav, Canadian Sport for Life m.fl. och står för Long Term Athletic Development (www.Ltad.ca ).
Först efter att alla de basala rörelserna är på plats kan vi bygga vidare med mer avancerad form av träning såsom styrketräning. Först då är kroppen redo och mottaglig för att på ett säkert sätt utföra andra övningar för att gå vidare i utvecklingen.
Men för att kunna planera, strukturera och genomföra en ”korrekt” träning så krävs det utbildning och kunskap.
Problemet inom svenskidrott är att det är den minst kompetenta som får ta hand om barn, barn som befinner sig i den mest kritiska fasen för att utvecklas optimalt. Om jag inte minns fel så har Michail sagt att i ryssland är det tvärt om. Där är det de mest utbildade och bästa tränarna som har hand om barnens fysiska utveckling.
En av de bidragande faktorerna till detta tror jag är den föreningskultur vi har i Sverige. Den är bra på många sätt, men när det kommer till kompetens av tränare så tycker jag den fallerar i många fall. System som finns i andra länder, där idrottsverksamhet ligger inbakade i skolväsendet, fungerar bättre vad gäller just detta. Där finns det krav, som för vilka andra lärare som helst, att idrottstränare ska vara utbildade och ha rätt kompetens.
Men detta är en helt annan diskussion i sig.
Michail fortsätter att säga:
”Den ingrodda inställningen att träning av barn varken kräver planering, struktur eller kompetens hos tränare är ett av de största problemen i svensk idrott idag, som jag ser det”
Som föräldrar är detta något som vi måste ta till oss. Vi har rätt att ställa krav på de som tar hand om våra barn. Lika mycket krav som vi ställer på förskolelärare och lärare högre upp i skolväsendet, har vi rätt att ställa på våra barns idrottsledare/tränare. De tar ju faktiskt hand om det allra käraste vi har, våra barn.
Detta var del 1 i serien Barn och träning. I del 2 kommer vi diskutera tidig specialisering inom idrott.
|
