Barn och träning del 2
Martin Janzon, Athletic performance 2011
I del 1 diskuterade vi träning för barn i sin helhet. I denna del kommer vi kika lite närmare på debatten kring ”tidig specialisering”.
Ska våra barn rikta in sig på en idrott i tidig ålder,är det nödvändigt för att lyckas och hur påverkar det dem?
I stort finns det 2 skolor vad gäller denna fråga. Den ena är Tidig Specialisering och den andra som förespråkas är Sen Specialisering.
Tidig specialisering innebär att man redan vid tidig ålder specialiserar sig på en specifik idrott eller idrottsgren (året om). Tanken är att ju mer tid barnet får i just den idrotten kommer utveckla barnet optimalt och ge fördelar längre fram i karriären.
Sen specialisering är i princip motsatsen. Här anser man att det viktigaste är att ge barnet en bra grund och att det är positivt att hålla på med flera olika idrotter fram tills ca 12-14 års ålder. Detta för att kunna utveckla alla motoriska egenskaper och bygga en så bred atletiskbas som möjligt.
Tidigt 1990 tal så publicerade Dr. Anders Ericsson en studie som senare blev känd som ”the 10000 hour rule”. Han hade studerat violinister och jämfört träningstimmar och sett att för att bli en ”expert” så krävs det drygt 10000 timmars träning inom området. 10000 timmar motsvarar drygt 3 timmars träning om dagen i 10 år.
Man har senare applicerat denna teori på idrott och idrottsprestation och hävdar att teorin håller även där.
Dilemmat med denna teori är att idrott är så mycket mer komplex än att spela en fiol. Att spela fiol är en färdighet….med betoning på EN. Att utöva idrott är mycket mer komplext då kroppen är involverad på ett helt annat sätt och på en mycket högre prestationsnivå. Det finns helt enkelt en mängd olika faktorer som spelar in (sjukdom, skador, trötthet, väder, belastning, utrustning m.m.)
Förespråkarna plockar gärna fram namn som: Tiger Woods (golf), Jennifer Capriati (tennis), Bobby Fisher (schack), Mozart (ni vet vem)…osv osv. Tiger var med på TV i golfsammanhang vid 2 års ålder!
Dock är det väldigt få som orkar, har tålamod och har turen att slippa större skador som glider undan filtret och lyckas ta sig till toppen.
För varje Tiger eller Mozart, så finns det säkert 5000 andra som lägger av p.g.a. att de tröttnar, blir utbrända, skadade eller harmas över sina föräldrar p.g.a. all press.
Ett exempel är Della Donne. Som sexton åring var hon på framsidan av SLAM magazine (ledande baskettidningen) och beskrevs som det nya undret inom dambasketen. Två år senare lade hon av helt och hållet. Inte p.g.a. skada utan på grund av att hon helt enkelt var utbränd. Hon hade spelat basket på heltid sedan hon var 9 år. När hon slutade hade hon ägnat 450 av de senaste 468 veckorna till basket. D.v.s. hon hade haft 2 basketfria veckor per år från det hon var 9 till hon var 18.
Det finns ingen som helst vinst i vara som bäst vid 18 års ålder i basket. Det är inte förrän mycket senare som man har sin peak inom basketvärlden. Varför då bränna ut sig så tidigt?
Om vi kikar på USA och vilka som får scholarships till Universiteten så ser vi att de efterfrågar de bästa atleterna. Två av USA:s med framgångsrika college coacher instämmer.
USC’s före detta football coach (nu coach i proffsligan NFL) Pete Carroll säger:
”I want guys that are so special athletically, so competitive, that they can compete in more than one sport here at USC.”
“…I really, really don’t favor kids having to specialize in one sport.”
Bob Braunum (Florida State Universities Friidrottstränare) sager:
”versatility becomes more important when on the men’s side I’m looking at twelve scholarships and I’m trying to divide them up”
Kolla bara på LeBron James (NBA stjärna), han spelade amerikansk fotboll och basket på highschool. Steve Nash (NBA stjärna) spelade fotboll och basket på highschool.
Andra namn är:
* Mia Hamm (fotbollspelare) – höll på med ett flertal idrotter på highschool
* Bendan Shanhan (Hockeyspelare) – Spelade Lacrosse innan han gick till NHL
* Roger Federer (Tennisspelare) – Spelade fotboll fram tills yngre tonåren
För att nämna några namn som är lite mer folk kära i Sverige, så kan vi lägga till: Mats Sundin, Peter Forsberg, Markus Näslund och Niklas Lidström.
Man har tittat på varför de lyckades så bra inom sin idrott. Flera parametrar kollades till dess de var 14 år (då en specialisering började ta form).
Man såg att 1/3 av det spontan idrottande de ägnade sig åt var Icke hockeyrelaterat. Men nästan mer förvånansvärt var att av den tid de ägnade åt organiserad träning/tävling, så var hälften av tiden inom andra idrotter än hockey.
Alla fyra sysslade med flera idrotter parallellt med hockeyn ända upp till Junior nivå.
Ofta säger man de kunde hålla på med flera idrotter p.g.a. att de var så atletiska, men vi ser inte deras sena specialisering och varierande träning som orsaken till deras atletiska förmåga.
För att kunna avgöra vilken metod som är bäst, måste vi först se till vilken idrott vi pratar om.
En bra grov uppdelning kan vara att dela upp dem i CSG-idrotter, lag idrotter och tekniska idrotter.
CSG= Centimeter Sekunder Gram.Dessa idrotter kräver oftast att man är bra på EN specifik sak (stark, uthållig, snabb, spänstig m.m.).
Tänk idrotter som friidrott, tyngdlyftning, cykel, långdistanslöpning m.m.
Sen har vi lagidrotter där det krävs väldigt många egenskaper (fotboll, hockey, handboll m.fl.)
Till tekniska idrotter kan Tennis, gymnastik, golf, dans m.fl. räknas.
Generellt sätt kan man säga att Sen specialisering är att föredra när vi tittar på sen stora massan och de flesta lagidrotter. Att bygga upp en atletiskbas i de yngre åren förbereder kroppen och utövaren för det som komma skall, d.v.s. mer specialiserad träning.
När det gäller de tekniska idrotterna så finns det dock vissa bevis för att börja specialisera sig något tidigare. Se bara på gymnastik, här har de en peak när de är förhållandevis unga. Troligtvis kommer de som är elit bara få ställa upp i ett OS, oftast när de är mellan 14 -18 år. Tills OS därpå så har generellt sett deras bästföredatum tyvärr gått ut. Så är det bara, rätt eller fel, men sådan är gymnastikidrotten. Självklart finns det undantag, men nu pratar vi generellt.
En annan sak vi inte nuddat vid än är skaderisken. ”Over use” skador (överbelastningsskador), uppkommer just p.g.a. rörelser som görs om och om igen. Tillslut sliter vi ut vävnad och blir skadade. Titta bara på hur många tennisspelare som har axelproblem, hur många fotbollspelare har knäproblem osv.
Sen specialisering hjälper till att förbygga dessa skador och minska risken att drabbas av dessa.
Det alla idrottare vill, är ju att kunna lägga skorna på hyllan när de själva anser att det är dags och inte behöva avsluta karriären i förtid p.g.a. en skada.
Dr. James Andrews som är ordförande för American Orthopaedic Society for Sports Medicine säger:
” There are a lot of factors behind the increase in overuse injuries, but the number one thing is specialization. Kids are being forced to choose one sport and they’re playing it year-round.”
Han fortsätter:
“Sports used to be seasonal. If you played youth baseball, you used to have the winter off. Now, people think playing all year is supposed to make you better, but more isn’t always better.”
Detta är något som vi tränare och föräldrar måste ta ansvar för. Ett barn har inte någon barometer för att veta när det blir för mycket, de vill bara spela.
Vi föräldrar måste bli mer involverade och lyssna på våra barn. Vi måste även sätta oss in i deras idrott och vilka risker det medför. Även en mindre skada i unga år kan leda till en allvarlig skada när de blir äldre.
Tecken på en överbelastningsskada kan innefatta:
- Favoriserar en sida av kroppen än den andra
- Ger smärtindikationer när de använder en viss kroppsdel
- Sömnproblem
- Huvudvärk
- Stelhet i muskler och leder
I dagens samhälle så ska barn bli vuxna så fort som möjligt. De läser ”askungesagor” om hur Tiger Woods började spela golf vid 2 års ålder och tränade si och så många timmar om dagen i ung ålder.
Men som vi nämnde tidigare så är de som klarar av detta väldigt få, och vetenskapen visar också att i det långa loppet inte finns någon fördel med denna metod, plus att skaderisken är betydligt högre.
Låt barnen hålla på med flera idrotter. På detta sätt kommer de utvecklas optimalt, vi kommer få fler framgångsrika idrottsstjärnor, skadorna kommer bli mindre, men framförallt så har barnen roligare.
|
